Nyhetsbankens debattforum --> nyhetsbanken at gmail.com
Ange för- och efternamn samt epost (publiceras ej)

torsdag 27 mars 2014

Vad är en nation?

Folket på Åland utgör en nation, inte i kraft av sin ras (svensk med finska inslag) eller språk (svenska) utan genom sin historia och erfarenheter sedan 1809, vilket gör att de idag betraktar sig som en egen nation, ålänningar, vilket de inte gjorde före 1809, skriver historikern Anders Persson.


Då hade de möjligen en landskapskänsla liksom smålänningar, närkingar etc. (lite annorlunda hos befolkningen i de forna danska och norska provinserna). 1918 var Åland en del av Finland, och Sverige begick ett folkrättsligt brott när det under förevändning att återförena ålänningarna med moderriket invaderade öarna. Motivet var strategiskt-militärt, då som nu, skriver historikern Anders Persson.



Inget folk står dock svenskarna så nära som norrmännen. Dock 1905 ansågs de sig utgöra en egen nation och det respekterade regeringen i Sverige (efter påtryckningar från arbetarrörelsen). Dock har norska historiker berättat för mig att hade Sverige annekterat Norge med hull och hår 1814 hade befolkningen i Västnorge, de som talar ”nynorsk”, inte reagerat negativt. Deras språk ligger närmare svenskan än det danskinfluerade ”bokmålet” i Östlandet och de hade ingen överväldigande samhörighetskänsla med vad de betraktade som ”kvardröjande danskar” i Kristiania (Oslo). Men som väl var utnyttjade inte svenskarna detta 1814 utan norrmännen fick sin autonomi.

Ett tredje exempel utgör österrikarna som efter sprängningen av kejsardömet 1918 ville ansluta sig till Tyskland eftersom de ”kände sig” som tyskar. Den känslan fanns kvar vid Anschluss 1938 och det var först 1945 som österrikarna, utifrån de erfarenheter de gjort under kriget som de insåg att de trots allt var ett annat folk än tyskarna, även om de talade samma språk. Samma erfarenhet gjorde britterna under den amerikanska militära närvaron 1942-45.

En ofta förbisedd omständighet är vad folket ifråga själva ”känner” (med rätt eller orätt). Beror de etniska ukrainarnas vilja att distanser sig från Ryssland på känslomässiga skäl eller förhoppningar att få plats runt de förmenta köttgrytorna i EU? Jag vet inte, men jag har träffat finländare som ehuru de tidigare avskydde Ryssland och ryssar nu ser det i ett helt annat och positivt ljus, eftersom rysk turism och handel är bra för Finland!

För övrigt ansluter jag mig till den analys som gjordes på Svenska Dagbladets ekonomisidor för ett tag sedan: ”Det är inte EU som är det stora problemet för Putin utan det av USA starkt dominerade Nato. . . . Ukraina har - som det till ytan Europas största land och starka traditionella koppling till den ryska statens födelse – högsta prioritet. . . . För Moskva är en Natobas där lika populär som en rysk bas i Kanada eller Mexico för USA.”  http://www.svd.se/naringsliv/putin-vill-ha-ukraina-som-insats-i-spelet_3334454.svd Om den ryska annekteringen av Krim var det första folkrättsbrottet sedan 1945 så kan jag förstå upprördheten. Men varför sila mygg när opinionen annars gärna sväljer kameler?

Anders Persson, Uppsala

PS.
En god vän på Åland påpekade att hans landsmän 1918 verkligen ville bli en del av Sverige, oberoende av de svenska militär-strategiska intressena. Jo, det är sant och eftersom den åländska kulturen och mentaliteten är densamma idag skulle man kanske vänta sig samma reaktion nu – eller skulle man?

Om de svenska och finländska regeringarna i d a g, med överväldigande stöd från sina egna befolkningar, beslöt att Åland skulle ”återförenas” med Sverige och få samma status som vilket annat län som helst, .t.ex Gotland, skulle det då bli glad folkfest i Mariehamn? Troligen inte. Däremot skulle det nog bli glad folkfest i Visby om Gotland lämnade Sverige och erhöll samma autonoma status som Åland (tullfrihet mm).

Vad lär vi av detta? Jo, bara för att ett folk utgör en egen nation, eller är en del av en större nationell enhet, bestäms deras intresse av att bilda en egen s t a t av andra faktorer än de rent kulturella.

Inga kommentarer: